Urologen

Då var man tillbaka som läkarkandis och urologi-veckan öppnades starkt på operation! Blyförkläde och laserglasögon - kan bli en bra vecka!
 
 

Gamla takter sitter i

Imorgon är det sista passet på knegarveckan! Jag känner mig grymt nöjd över mitt upplägg och planering. Gamla knegartakter verkar fortfarande sitta i! Upp 05:15, kneg till 15-16, träning, plugg, matlagning, sova, repeat. Och dessutom ett dubbelpass mitt i veckan där jag körde 07-21, Oslo-style.
 
 
Det är en speciellt tillfredställande känsla att jobba hårt, när man får in flowet och bara kör. När balansen finns där. Imorgon ska jag avsluta på topp, sedan åker kandidatskylten tillbaka redan på måndag när jag ska vara på urologen. Kommande veckor måste fokuset ligga på plugg, för det drar ihop sig till skriftlig, muntlig och praktisk tenta...

Knegarveckan update

Min knegarvecka över påsk"lovet" är inne på andra halvlek. Idag blev det en välbehövlig sovmorgon och strax beger jag mig till jobbet för ett kvällspass fredagen till ära.
 
 
Utöver dessa arbetstimmar har jag försökt att få in en del plugg och mer blir det i helgen. Är man bara inställd på att det blir mycket redan från början så går det ganska smärtfritt, konstigt nog. Det som har varit tufft med veckan är att man ska vara så skärpt under inskolningen och att det är nya saker att lära sig hela tiden. Men nu kör jag på det sista, bara bita ihop!

Påsklov?

Nästa vecka är det påsklov - för de som har den lyxen att kunna vara lediga. En annan ska knega hårt för sitt levebröd, lite så som jag alltid fått göra och gjort. Det är lätt att bli frustrerad när man tänker på vilka olika förutsättningar alla har, samt när man snappar upp klagomål från människor vilkas liv verkar vara ett ständigt glidande på räkmacka. Men det tar bara energi att tänka på, så jag försöker att fokusera på mitt vilket inför nästa vecka innebär mer än 60 timmars kneg, 7 av 7 dagar. Jag ska både gå inskolning på det nya jobbet (MIVA/HIA), samt köra de dagar jag tidigare hade planerat in på gamla avdelningen 52.
 
 
Anledningen till att jag byter jobb är att jag vill få ut så mycket som möjligt erfarenhetsmässigt denna sista sommar jag kommer att jobba som undersköterska (nästa sommar kommer jag troligtvis jobba som underläkare). Jag trivs egentligen riktigt bra på 52an, men en ny utmaning känns helt rätt.
 
Imorgon drar monsterveckan igång, men jag är redo. Jag ser inte veckan som lov, jag ser den som en vecka där jag ska jobba ännu lite hårdare. Det blir skönt att vara inskolad innan sommaren drar igång, och pengarna från nästa vecka kommer verkligen behövas i slutet av maj när man som vanligt får halvt CSN.

Karvar på

Kirurgiterminen rullar på i ett jäkla tempo. Det är mycket som skiljer den här terminen mot de andra. Det är långa dagar med start tidigt på morgonen och vi är dessutom på sjukhuset både på kvällar, nätter och helger. Teoriblocken som vi är vana vid är nu borta och istället går dagarna ut på att lära sig rent praktiskt genom att observera, snappa upp och ibland även utföra själv. Om 1,5 månad är det tenta på hela kursen, vilket innebär en stor sådan. Men mycket ska tydligen falla på plats bara genom att vara ute på praktiken, vilket är en tröst för den som är trött på pluggande.
 
 
Jag har nu varit på flera olika placeringar. Terminen började med ett tre veckor långt block på operationssalar och på tillhörande avdelningar. Att steriltvätta sig och smidigt röra sig inne i en operationssal är ett kapitel för sig som kräver mycket uppmärksamhet och försiktighet, vilket ständigt påpekas av rutinerade operationssköterskor på mer eller mindre trevligt vis. Under dess första tre veckor fick jag vara med på många olika operationer; bråck, galla, blindtarm, borttagning av tarm, gastric bypass, gallgångsstentning och många fler. Därefter blev det ett onkologiblock (cancerlära), ett anestesiblock, akuten och nu senast ortopedi.
 
Anestesiblocket hade jag sett mycket fram emot och jag tycker att veckan levde upp till mina höga förväntningar! Jag hade en grym handledare som verkligen brann för det han gjorde och förmedlade detta på ett grymt sätt till mig. Alla på narkosen var supertrevliga och stämningen mellan läkare och sköterska var enligt mig unikt bra. Ämnet i sig är också unikt för det har en bra blandning mellan ett gammalt hederligt handlag och teori. Att man slipper mycket administration är ju inte heller någon nackdel.
 
Nu är jag på den studentledda KUA-placeringen, där studenter (sjuksköterska, fysioterapeut, arbetsterapeut och läkare) driver en ortopedisk avdelning. Jag tror verkligen att den här placeringen kommer att ge massor eftersom att man tvingas in i yrkesrollen på ett helt nytt sätt!

Termin 7

Idag drog termin 7 igång, en termin som jag minns att jag redan i termin 1 såg på som en väldigt avlägsen men häftig sådan eftersom det är kirurgterminen. Det kan inte skrivas för många gånger; det är otroligt vad snabbt tiden går. Tänk att kirurgterminen är här! En milstople under utbildningen, helt klart.
 
Jag har dock under de senaste åren haft en rätt negativ syn på just kirurgi. För det är ju lite så med läkaryrket, att antingen väljer man inriktningen internmedicin eller så väljer man kirurgi. Jag har nog känt med mig att jag har varit mer åt det förstnämnda hållet, men samtidigt har jag hela tiden påmint mig om att det såklart kan ha att göra med att det är det enda vi har läst och att man därför inte kan döma ut kirurgin förrän man har testat på den.
 
Bild från i somras när jag och Benny övade suturer på blöjor uppe i Kiruna
- en försmak på ett outforskat område.
 
Nu är det alltså upp till bevis och det ska bli mycket spännande att se vad det här enormt stora ämnet som är så karakteristiskt för läkaryrket egentligen innebär. Är ortopedin bara hammare och spik på ett sånt brutalt sätt som man har fått höra? Blir det inte väldigt monotont att stå och operera hela dagarna? Har just jag ens någon möjlighet att klara av kirurgin, eller är jag för ostadig på handen? Kommer det bli långtråkigt att bara stå och titta på operationer hela terminen, eller kommer vi faktiskt få göra något själva och bli inkluderade? Är anestesin lika cool som jag tror (och hoppas) att den är? Många frågtecken kommer förhoppningsvis bli klarare under den kommande terminen!

Tiden efter hemkomsten

Nu har det gått några dagar sedan vi kom hem från Indien och jag kan skriva lite om hur det känns. För det första är det enormt skönt att vara hemma. Jag njöt otroligt mycket när jag öppnade lägenhetsdörren och möttes av ett rent och fräscht hem, vårat eget hem. Att få krypa ner i sängen, kunna öppna kylskåpet och plocka fram det man vill ha, duscha varmt och titta på svensk tv - ja det kanske låter tråkigt, men satan vad jag njöt. Jag har aldrig känt en sån stark tillfredsställelse tidigare när jag har kommit hem från någon av mina otaliga resor och har funderat på varför just nu. Är det åldern, att jag börjar bli en bekväm gubbe? Jag tror mer att det handlar om att Indien i sig blev påfrestande olikt det vi älskar mest med Sverige och att denna olikhet höll i sig så länge som i fem hela veckor - då är det inte konstigt att man njuter när man är hemma.
 
Diabeteskursen fortsatte omedelbart efter hemkomsten, ja faktiskt redan dagen efter, och vi fick besöka barnavdelningen på Huddinge samt i Solna. Det var en mäktig och märklig känsla att jämföra det vi sett i Indien med den nya diabetesmottagningen på Huddinge - skillnaderna måste ha dragits till sin spets; från ett Indien, där vi träffat barn som kommit in blinda och blivit bortlämnade till kyrkan för att föräldrarna inte har råd med insulin och behandling, till ett Stockholm där föräldrarna laddar upp sina barns blodsockervärden via ett uttag i väntrummet vartefter de tillsammans med doktorn går igenom och tolkar de mest avancerade kurvor och värden på en 46"-tv i ett eget mottagningsrum (som dessutom doftar nymålat) för att optimera behandlingen och undvika komplikationer om 60-70 år - den skillnaden är extrem. Det tjatas jämt och ständigt om att vi ska skatta oss lyckliga för att vi lever i det land vi gör, men jag tror inte man riktigt kan ta till sig dessa fullt ut ord om man inte har sett och upplevt skillnaden på riktigt.

Idag kan vi i väst mäta sockret med mobilen - otänktbart för de flesta i Indien.
 
Igår var det dags för examination och avslutning av kursen. Vi lämnade in ett arbete och höll en presentation på engelska inför gruppen och professorn. Det gick bra, alla blev godkända och med det avslutades diabeteskursen. Det var faktiskt vemodigt att lämna gruppen som man nu har kommit nära. Men jag tar med mig många fantastiska minnen och enorma upplevelser från det här äventyret. Jag känner mig otroligt ödmjukt tacksam som får möjligheten att uppleva och delta i det som utbildningen möjliggör. Jag känner mig otroligt glad för att jag valde en här kursen och jag önskar att alla framtida studenter som får möjligheten att välja den kommer att välja den.

Delhi

Vi anlände till Delhi sent på kvällen och tog oss med en über-taxi in till ett område som enligt vår förre hotellägare skulle vara "bra i en stad som är skit". Att hitta bilen i det kaoset tog sin tid och man kände snabbt att Delhi var mycket annorlunda mot de soliga kusterna vi nyss lämnat. Här var det kallt (ca 14 grader) och mycket riktigt ganska skitigt. 
 
 
Vi var incheckade efter midnatt och somnade direkt i de förvånansvärt mjuka sängarna (för att vara i Indien). Dagen efter, som var den enda dagen vi hade i Delhi, åkte vi till ett område som heter Connaught Place som samme hotellägare hade rekommenderat. Vi tog t-banan dit, på inhemskt vis, vilket gick förvånansvärt snabbt och smidigt. Där fanns det många butiker som passar turister och vi spatserade runt länge och ögonshoppade. Vi käkade allt annat än indiskt för att undvika eventuell magsjuka till morgondagens hemresa - det blev hamburgare på ett ställe grundat i Nya Zeeland. Vi påkte tillbaka till hotellet i god tid, så vi kunde packa klart väskorna och lägga oss tidigt inför resan hem.
 
 
 
 
 
 
Trots den korta tiden i Delhi, kunde man ändå konstatera några saker. Människorna där var väldigt hjälpsamma och kom fram hela tiden och hjälpte till med biljettköp i t-banan, visade vägen och rekommenderade butiker. Det sistnämnda misstänker vi dock var ett rent försäljningstrick, med utsända rekryterare kring turiststråken, men i alla fall. Staden var skitig ja, men jag har sett betydligt skitigare under mina fem veckor i Indien. Kylan, som i svenska mått vid den här tiden knappt är kännbar, gjorde gott som en slags upptrappning inför hemresan. Man fick dessutom en större längtan hem när man upplever storstadskaoset i Indien; att komma hem till Stockholm kommer kännas lugnt och tyst i jämförelse.
 
Vi sitter nu på flygplatsen, vid gate 11, och väntar på att få boarda planet mot Helsingfors. Det blir en 7h och 35 minuters flight och därefter byte till planet mot Bromma. För mig innebär det här slutet på en fem veckor lång  vistelse i Indien, med massor av nya intryck och lärdomar. Indien är kontrasternas land vad det gäller allt. När resan har sjunkit in får jag skriva flera tankar och funderingar. Det känns skönt att resa hem och jag kommer njuta av Sverige på alla vis, till och med vädret.
 

Verkala, Kerala

Efter några riktigt fina dagar i Pondicherry tog vi oss till Chennai och flygplatsen, vartifrån vi flög till den sydliga västkusten i Indien; Kerala, en plats som är landets motsvarighet till Thailands Phuket vilket innebär turistparadis med sol och bad. Från början var det inte tänkt att vi skulle åka hit, dels för attt vi ville upptäcka östkusten och dels för att Malin redan har varit i Kerala. Men ganska snabbt förstod vi att två veckor på indiens sydliga östkust kanske är spännande, men inte det man söker om man vill ha semester på det sätt som vi svennar vill. Vi fick trots allt se Chennai och Pondi, där den senare verkar vara den plats som är mest uppskattad i västerlänska mått, oss själva inkluderade. Resten verkar vara otroligt indiskt, vilket i alla fall jag känner att jag har fått en tillräcklig dos av efter mina tre veckor i "Bhubba". Så dagen innan nyårsafton anlände vi till Trivandrum flygplats, från vilken vi tog en taxi till Kerala Beach och sov en natt på ett förbokat ställe.
 
 
 
Redan nästa dag, som var nyårsafton, flyttade vi boende till ett mycket härligt hus närmare stranden. Jättemysig känsla med personalen och de boende. Vi fick dessutom riktig havsutsikt!
 
 
 
Nyårsafton spenderades först på stranden, där vi solade, badade, och tillslut drack och åt gott till solnedgången. Sedan blev det nyårsmys uppe på taket med resten av hotellgästerna fram till tolvslaget!
 
 
 
Resten av dagarnarna i Verkala spenderades på riktigt semstervis, vilket innebar lugna dagar med goda frukostar på Coffe Temple, några timmar på beachen med plask i vågorna, övning på lingång i hotellets trädgård (lyckades ta 6 steg som mest), bokläsning på alla platser som gick att tillgå, kortspelande (500 heter spelet) samt middagar på olika restauranger med havsutsikt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 Veckan nere i det sydvästliga Indien kändes verkligen som en uppladdningstid á äkta semester. Det var välbehövligt att bara få vara på en plats och inte stressa runt. Det var enormt skönt för öronen att slippa höra den kaotiska trafiken med dess ständiga tutande. Vädret var helt fantatiskt, med ca 30 grader och sol varje dag. Precis en vecka efter ankomsten var det dags att lämna Verkala och ta flyget mot Delhi, det sista korta stoppet innan hemresan!

Semesterkänslan

Semesterkänslan är som störst för mig när jag får sitta i en eftermiddagssolig cafémiljö smuttandes på en cortado, med 'Imagine' av John Lennon spelandes i bakgrunden - vars toner flyter ihop med sorlet av turister, klingande glas och havet, samtidigt som jag läser en bra bok (Sagan om Ringen) precis så länge som jag själv har lust.
 
 

Pondicherry

13 mil söder om Chennai ligger en stad som fram till på 50-talet var en fransk koloni. Vi hade båda hört massor gott om staden så det var egentligen huvudmålet med östkusten för oss. Vi steg upp tidigt för planen var att ta en über-taxi söderut. Som det mesta i Indien, går allt inte riktigt som man tänkt och allt tar framför allt extremt mycket längre tid än man önskar. Ûber kom inte, och vi kämade i en timme med att fylla på internet till telefonen för att kunna boka en ny. Tillslut kom han, men efter att ha kört en timme söderut kom chauffören plötsligt på att han glömde sina viktiga (läs avgörande) papper för att passera in i staden, så vi fick snällt sitta med när han vände om. Vi räknade med att vara i Pondicherry klockan 11, men vi kom strax efter 15. Vi var i alla fall glada att vi ens kom fram.


Det kändes direkt att Pondicherry var en annorlunda stad än andra man sett här i Indien. Strandpromenaden och vägarna där omkring, vilket var det första vi såg, var snygga och städade, med raka vägar och välplanerad arkitektur omkring. Gatuskyltarna visar franska namn, och husen känns verkligen gammalt europeiskt. Vi lyckades hitta ett hotell som låg bra till för en ganska billig peng. Första kvällen åt vi pizza och bekantade oss med området kring hotellet.

 
 


Dagen efter åkte vi ner till strandstråket igen och åt frukost på ett supermysigt franskinspirerat ställe. Sedan turistade vi genom att kolla på statyer, gå i parker och strosa runt på de vackra gatorna och bara känna in känslan. Vi åt lunch och drack bärs uppe på en takvåning till ett ställe som hette något med Paris. Vi satt kvar länge, ända tills solen gick ner, och bara pratade och njöt av att vara lediga. På kvällen besökte vi en marknad och fortsatte att strosa runt.

 
 
 

Sista dagen åt vi återigen frukost på det mysiga stället. Vi upptäckte fantastiskt mysiga kvarter med små Boutiquer där man kunde äta franska ostar, crosanter och dricka underbart kaffe. På kvällen åt vi ratatouille med baguette, givetvis med ett glas rött till. En perfekt avslutning på några fina dagar i Pondicherry, ett ställe som jag varmt rekommenderar att man ska besöka om man är kring Chennai! Då bör man också besöka den närliggande staden Auroville, vilket vi fick reda på alldeles för sent. Det är tydligen en slags experimentstad, grundat av en fransk kvinna i syftet att staden ska vara till för alla och stå över allt politiskt. Där skulle människor leva i fred och jämställdhet skulle råda.  Hurvida det är så vet jag inte, men vi såg enormt mycket produkter just från den platsen som såldes inne i Pondicherry, framför allt rökelser och friskvårdsprodukter.


I fredags tog vi bussen till Chennai, vilket tog strax under 3,5 timmar (till och med före planerad tid, jag är helt fascinerad!) När det här inlägget författades satt vi på flygplatsen i Chennai och skulle åka vidare mot nästa änventyr, som blir på västkusten!

Chennai

(Inlägget kommer nu efter en veckas kämpade att nå internet):
Malin kom till Bhubaneswar dagen innan julafton och jag mötte henne på flygplatsen där hon välkomnades med en (traditionsenlig?) blomsterkrans precis som vi också fick när vi kom till staden. Jag visade hennes runt i området och presenterade hotellpersonalen och klasskompisarna, sedan tog tröttheten över och det blev sängdags. Dagen efter , på julafton, vaknade jag med magknip för första gången på hela indienresan (såklart när Malin var här, kul). Det blev en lugn dag på Mayfairs poolområde och tyvärr inte så mycket mer än så pga mitt mående. Men vi somnade till julkalendern och var glada ändå!

Dagen efter var magen bättre och det var tur, för det var dags för avfärd mot sydligare breddgrader nämligen Chennai. Vi flög ner och möttes av en stor stad med en skön puls. För mig, som hade spenderat de senaste tre veckorna på samma område, var det extra skönt att få miljöombyte. Vi gick på hotelljakt, men det vi hade i sikte var fullt. Rakt över gatan däremot fanns det rum lediga, i plural dessutom vilket hotellägaren visade genom att öppna fem rum på två minuter och vi fick välja och vraka. Han var förövrigt förbannat skum och hela stämningen på hotellet var densamma, men det var billigt och dom hade varma duschar.

Dagen efter blev det turistande i Chennai, som är Indiens 4e största stad. På morgonen begav vi oss till stranden, som verkligen var enorm. Dock så var den som många andra indiska stränder; riktigt riktigt smutsig. Men vilken potential, konstaterade vi båda, om någon hade styrt upp ett fint hotell och snyggat till!


Vi besökte ett riktigt fint färgglatt tempel, i vilket vi gick runt med ett rött märke i pannan för att få komma in. Det hade tydligen lämningar sedan 800-talet och det kändes att det var en speciell mystik där inne.

 

Efter templet åkte vi till Fort St George och jag kunde som vanligt inte låta bli att läsa på (Malin är lite smått allergisk och rädd att jag ska fastna, efter ett besök på Louisiana-museet i Köpenhamn där jag fastna i flera timmar). Fort George, fick jag veta, byggdes av britterna på 1600-talet när dom skulle befästa sitt kryddmonopol under det ostindiska kompaniets tid. Dom fick köpa en landplätt, och runt fortet växte en stad upp som fram tills den bytte namn till Chennai ’96 hette Madras. Fascinerande vilken roll europeerna hade, både på gott och framför allt ont. Resten av dagen spenderade vi genom att ögonshoppa, käka på indiska donken och på ett riktigt trevligt indiskt hak. Sedan somnade vi i det skumma rummet, på det skumma hotellet.

Avslutningar i Indien

De senaste dagarna har varit fyllda med avslutningar! Först höll vi en avslutningscermoni på KIDS Hospital (sjukhuset vi har varit på i tre veckor) där vi lärde indierna att dansa små grodorna ("the small frogs the small frogs, are funny to see. they dont have ears they dont have ears they dooont have a tail") och fågeldansen. Det togs emot med blandad förtjusning. Vi fick diplom av sjukhusdirektören och vår kursledare. Sedan minglade vi runt och käkade svenska jultomtegodisar.
 
 
 
Igår var det avslutningsfest på hotellet. Personalen här har varit underbara och vi har kommit varandra nära. Dom hade verkligen ansträngt sig, med fina utsmyckningar på svenska, presenter och helt fantastisk mat inklusive toast skagen. Sedan blev det dans till svenska klassiker som ABBA och Roger Pontare!
 
 
 
 
 
 
Idag var min sista dag på yogan. Under tre veckors tid har vi yogat nästan dagligen mellan 16-17 efter skolan. Det har verkligen varit givande, både för kropp och själ. Jag ska verkligen se till att fortsätta yoga, vilket inte borde vara så svårt med tanke på att Malin har en yogastudio.
 
 
 
Nu är det natt och imorgon börjar en ny del av den här resan, för imorgon kommer just Malin hit till Bhubaneswar! Vi kommer att fira jul här och sedan bär det av söderut! Mäktigt!
 
 

Update från indien

12 dagar sedan jag skrev sist, otroligt vad tiden går snabbt här! Sedan sist har vi yogat nästan varje dag, vilket är riktigt skönt och man känner att hållningen och rörligheten börjar förbättras! Hela gänget här är otroligt hurtiga, så utöver yogan har vi kört "seven minutes" på taket, ett intensivt träningspass som vi oftast kört två rundor av eller tre om jag är pepp. Vi har också skaffat gymkort på ett sjukt fräscht gym (speciellt för att vara Indien) där massa indiska biffar till tränare går runt och peppar genom att säga "nice abs" eller ge tips. På det stora hela har vi verkligen hållt igång vilket känns underbart!
 
Bild från hotellets tak.
 
Vi har också hittat ett favoritmatställe nere på gatan som vi kallar för "råtthålet" efter att en råtta sprang över köksgolvet. Där kostar en rätt (tex, paneer butter masala, dal, chicken tandoori eller mushroom masala) ca 10-15 kronor. Deras naanbröd är helt klart det bästa vi käkat. Nyligen kom vi på att man kunde kombinera deras tanastiska butter masala med brödet i en kebabrulleliknande rulle - en succé!
 
Vi har även lyckats på tag på indiskt vin, vilket var en bedrift då  alkohol bara serveras på ett fåtal utvalda restauranger. Öl köper man i ett litet hål vid marknaden en bit bort, där bara skummisar hänger, men just vin har vi jagat länge. i fredags lyckades vi få tag på två flaskor till priset av 2400 rupees, vilket motsvarar ca 300 svenska kronor eller 120 (!) majskolvar nere på gatuköket.
 
På lucia hade vi luciatåg för sjukhusets patienter och anställda. Det blev en succé såklart, vilket jag förevigade med kameran!
 
 
 Övrigt i skolan har vi fått vara med om massor av spännande saker. Det är allmänt så mycket intryck att jag inte vet var jag ska börja. Det är verkligen slående hur mycket diabetessjukdomarna ser annorlunda ut här, men ändå är de så lika vad gäller tex behandling och hur man undersöker samt ställer diagnos. Den stora skillnaden är att här söker man hjälp när det gått långt, kanske så sent som att komplikationer har uppstått med synrubbningar eller känselbortfall. Här är varannan människa inte läskunnig, så många har inte en aning om vad diabetes är och innebär, trots att det är så vanligt. I pirincip alla familjer här har någon med diabetes och i Indien som land finns det flest diabetiker i hela världen.
 
"Patientmöte", när vi träffar på spännande patientfall, är något vi gör varje dag!
 
Sjukhuset vi är på är ett privat sjukhus, dvs patienterna kan köpa vården. Och det är verkligen som i en affär, där man köper olika paket av kontroller beroende på hur mycket man har råd med. Vi har också fått vara med på operationer som inte har med diabetes att göra, vilket var mycket intressant och man blev lite extra pepp inför nästa termins kirurgikurs! Här kör läkarna den gamla skolans undervisningstaktik, där man får en fråga typ "vad heter ligament och var fäster det?" och om man inte kan svara får man höra att "det här ska du kunna!" och näste man i ledet får pröva lyckan. Hårt, men ändå najs (ska plugga anatomi så det skriker om det inför nästa termin!).
 
 
Vi har också varit med på ett statligt sjukhus, vilket var en känslosam upplevelse. Vi fick vara med på förlossningsavdelningen där vi fick se kejsarsnitt och andra operationer. Hur sjukvården skiljer sig mot Sverige är ett kapitel för sig där det är enorma skillnader inte minst i hygien, men det får jag skriva om en annan gång.
 
Imorgon börjar sista veckan på kursen här i Indien (den fortsätter på KI igen i januari) och på frredag kommer Malin hit till Bhubaneswar! Då börjar en ny resa, när vi tillsammans ska upptäcka Indiens östkust i två veckor. Det kommer bli enormt! Innan dess satsar jag på att bli så gott som klar med det arbete som ska göras under kursen, för att jag ska kunna ha ledigt när Malin är här. Men jag ska inte klaga, det är helt okej att skriva på arbetet i den här miljön som synes nedan.
 
 

Intensiva första dagar

De första dagarna i Bhubaneswar har varit intensiva! Vi har dels bekantat oss lite med omgivningarna, lärt oss att passera över vägarna i den galna trafiken, kollat in ett tempel, blivit inbjudna till en indisk förlovningscermoni, käkat massor av indisk mat, besökt sjukhuset, oroat oss för både malaria och rabies, yogat för första gången samt deltagit på en stor diabeteskonferens.

 
 
 


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Nu börjar man så smått komma till rätta vilket känns skönt. Känner på mig att det kommer bli en fantastisk tid här i Indien!